Hva er da et menneske?

Det er på tide med et litt lengre blogginnlegg. Jeg innser det. I stedet for å bruke hele første avsnitt på å beklage meg, har jeg tenkt å gå rett på sak: Skolen har vært usedvanlig bra de siste ukene. Tro det eller ei. Og ikke bare fordi foreleseren på mandag var over gjennomsnittlig kjekk.

Tema har vært rus og psykiatri. Woow tenker du. Gjerne med en litt sånn ironisk snert. Noen ganger lurer jeg på hvorfor akkurat jeg har endt opp med en sosionomutdanning. Andre dager er det helt klart: mennesker fascinerer meg! Og tenk at det går an å bidra til at andre får en økt livskvalitet – helt rått! Samtidig skremmer tanken meg litt. Lille meg, med mitt relativt beskyttede liv. Hva har jeg å komme med? Jeg aner ikke hvordan det er å være alenemor, rusmisbruker eller arbeidsledig. Likevel banker de det inn i oss at vi kan. At vi kan få det til. At vi ikke skal redde verden. Vi skal bare bidra med det vi har, slik at ett liv om gangen kan få en grad av økt verdighet. Det høres fint ut.

Hvor skal jeg begynne? Jeg er full av inntrykk.

Kanskje det blir flere blogger om samme tema. Det er ikke alt som har landet nemlig.

Vi har snakket om menneskeverd. At et menneske i seg selv har en verdi, simpelthen fordi det er et menneske. Er ikke det fint? At vi ikke trenger å bevise noe. Jeg i meg selv utgjør en verdi, som går langt utover det jeg betaler i skatt. Vi har diskutert livskvalitet. For hva er et verdig liv? Kan den unge mannen med Spielmeyer-Vogt fortelle oss noe? Jeg tror det. På tross av blindheten smiler han. Selv om han har mistet evnen til å tale kan han synge. Når hjernecellene gradvis takker for seg, har han en familie som elsker ham. For hvem kan sette seg til dommer over den andres liv? Hvem kan mene noe om hva som gir mening for den andre? Jeg har dager som ikke er så veldig meningsfulle, der jeg verken ler eller produserer noe særlig. Betyr det at jeg har mindre verdi som menneske?

Gabriellas sång

Det är nu som livet är mitt

Jag har fått en stund här på jorden

Och min längtan har fört mig hit

Det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt

Min förtröstan långt bortom orden

Som har visat en liten bit

Av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever

All den tid jag har

Ska jag leva som jag vill

Jag vill känna att jag lever

Veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var

Jag har bara låtit det sova

Kanske hade jag inget val

Bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig för att jag är jag

Kunna vara stark och fri

Se hur natten går mot dag

Jag är här och mitt liv är bara mitt

Och den himmel jag trodde fanns

Ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv

Det er så fryktelig lett å sortere andre inn i kategorier. Hjernen vår fungerer slik: vi plasserer det nye vi opplever i sammenheng med tidligere erfaringer. Helt automatisk setter vi folk vi møter i en boks. Visste du at vi gjør oss opp et inntrykk av en person etter bare 10 sekunder? Det er drøyt. Terskelen for å feile blir utrolig lav. Hvem som helst kan være usikker i møte med et nytt menneske. Det er skummelt å tenke på. Vi setter en merkelapp på et menneske og forventer at det skal oppføre seg deretter. Med det begrenser vi den andre til å passe inn i våre tanker, våre fordommer.  

Vi er frie mennesker. Frie på en slik måte at vi alle kan og vil stilles til ansvar for våre valg og handlinger. Jeg må selv ta konsekvensene av de valgene jeg tar. Eller de jeg ikke tar. Det utfordrer meg. Nils Christie sier det slik:

Mennesker er skjøre skapninger. Plassert i gale rammer, er det nesten ikke ende på forferdeligheter vi kan forårsake. Plassert i gode rammer, er det heller ingen ende på vår godhet.

Gitt makt, stilt overfor noen vi ikke ser som mennesker, kan de fleste av oss bli som vokterne i Irak (Morgenbladet 11.-17. juni 2004).

Det er ikke for å få bedre samvittighet at jeg blir sosionom. Og noe karriere kan man vel strengt tatt ikke skryte av, spesielt ikke målt i kroner og øre. Jeg vil jobbe med noe som er meningsfullt. Og uten mennesker kan det ikke bli det. Jeg hadde nok trivdes i en hverdag som veterinær, det er ikke det. Men jeg tror at det skal så lite til. At det noen ganger handler om å så et frø i èn enkelt, gi ett menneske tro på at det er mulig. Jeg vil spre håp. Det er min drøm.

"Når jeg ser din himmel, et verk av dine fingrer,

månen og stjernene som du har satt der,

hva er da et menneske, siden du kommer det i hu,

et menneskebarn, siden du tar deg av det?"

                              Salme 8.4-5